Kontinuitet och långsiktighet, där två orsaker till att Finland har gjort sig gällande som en utbildningsnation. Skolan har fått jobba relativt ostört utan att påverkas nämnvärt av exempelvis regeringsskiften. Låt vara att vissa regeringskoalitioner kanske haft en lite njuggare inställning vilket har synts i finansieringsbasen, men i själva innehållsbiten har man mer sällan gjort ingrepp. Därmed har man kunnat undvika att utbildningspolitiken slinker än hit, än dit. Tåget har tuffat på i den utstakade riktningen. Lägg till ett förhållningssätt som tar avstamp i forskning. Bra så. Ett framgångsrikt utbildningsväsende kan inte bygga på allmänt tyckande.
Det är självklart att läroplansgrunderna bör grunda sig på forskningen. Men lika självklart borde det vara att den rådande normen kontinuerligt ifrågasätts och kritiskt granskas. Är vägen den rätta? Uppfylls de mål som ställts upp? Har implementeringen lyckats? Vilka bitar fungerar tillfredsställande, vilka kräver justeringar?
Aino Saarinen rörde med sin omdiskuterade doktorsavhandling nyligen om i den grytan. Avhandlingen har inte direkt läroplanen under luppen, men den ger en indikation om att självstyrt lärande ger sämre läranderesultat. Och i den meningen borstar den inte till alla delar den rådande läroplanen medhårs.
Många i den pedagogiska akademiska världen, och all världens självutnämnda docenter, har skjutit ner hennes forskning som bristfällig.
Saarinen har tidvis kritiserats hårt. Många i den pedagogiska akademiska världen, och all världens självutnämnda docenter, har skjutit ner hennes forskning som bristfällig. Tidningen Läraren har bekantat sig med förhandsgranskningen av avhandlingen och också beskrivit de påtalade bristerna.
Från lärarhåll har kritiken varit mer hovsam. På många håll har avhandlingen applåderats. Saarinen har visat att kejsaren är utan kläder, löd en kommentar. Klart är att Saarinen inte kan avfärdas med en axelryckning.
Tills vidare har diskussionen långt handlat om huruvida avhandlingen håller måttet eller inte. Givetvis en relevant fråga inte minst för Helsingfors universitets pedagogiska fakultet, där Saarinen disputerat. Men den riktigt intressanta diskussionen har ändå lyst med sin frånvaro. Hur väl har läroplanen från 2016 landat i våra skolor? Hur har lärarna tagit den till sig och hur har den anpassats till verkstadsgolvet? Ger den utstakade linjen de resultat vi hade hoppats på? Den diskussionen har få velat föra, vilket är synd.
Tänk om kejsaren verkligen är utan kläder.
Läs också:
Olli-Pekka Heinonen: ”Utan kritik utvecklas inte skolan”
