Den finländska skolan har ett gott anseende internationellt. Detta inte minst tack vare framgångar i Pisa-jämförelserna under årens lopp. Finländarna har också vad jag erfar i regel rätt höga tankar om utbildningsväsendet i vårt land och ofta har man talat om att vi borde sträva efter att vara världens mest utbildade folk. Faktum är dock att den genomsnittliga utbildningsnivån i vårt har börjat sjunka.
Inför riksdagsvalet i våras publicerade Näringslivets forskningsinstitut, Etla, en promemoria med vägkost för den kommande valperioden. I det här sammanhanget tog man fasta på just det faktum att den genomsnittliga utbildningsnivån på senare år har börjat sjunka. Om inget görs kommer årskullarna som är födda i slutet av 1970-talet att vara de i snitt mest utbildade finländarna genom tiderna och därefter går det sakta neråt. Det här är givetvis en oroväckande trend eftersom en central framgångsfaktor för den finländska välfärden har varit just den höga utbildningsnivån.
I Etlas vägkost för den nyss påbörjade valperioden finns flera rekommendationer för beslutsfattarna. En av dem är en förlängd läroplikt. Frågan om att göra andra stadiet till en del av läroplikten har länge varit en het potatis i den utbildningspolitiska diskussionen. Idag är det ungefär 15 procent av ungdomarna som inte fortsätter studierna efter grundskolan. Bland vuxna i åldern 25-64 år är sysselsättningsgraden bland dem som inte avlagt examen från andra stadiet blott 53 procent. Bland dem som har slutfört minst andra stadiets utbildning är sysselsättningsgraden i motsvarande åldersgrupp hela tjugo procentenheter större, 73 procent. Skillnaden är markant och ett tydligt bevis på varför det finns en samhällsnytta med att utbilda hela årskullen på andra stadiet. Det är givetvis sedan så att det måste finnas alternativ som läroavtal och dylikt för att möta de krav som skoltrötta ungdomar ställer. Alla passar inte på skolbänken ända till 18-19-års ålder. En annan intressant fråga som lyfts upp i Etlas promemoria är dagvårdens betydelse. Etla pekar på forskning som visar att deltagande i dagvården påverkar en människas sannolikhet att senare erhålla en högre utbildning och den vägen också en högre sannolikhet för en god sysselsättning.
Med tanke på rekommendationerna jag nämnt är det glädjande att den nya regeringen väljer att göra tilläggssatsningar på hela utbildningsfältet från dagvården till universiteten. Samtidigt är det ett faktum att utbildningsnivån under 2000-talet har sjunkit som en följd av de nedskärningar som i sin tur förorsakats av de skrala offentliga finanserna. Här gäller det för regeringen att tänka långsiktigt. Om utbildningssatsningarna finansieras med stora offentliga underskott resulterar det på sikt i nya nedskärningar. Slutsatsen är alltså att en välskött offentlig ekonomi är utbildningsväsendets bästa vän.
Carl Haglund är styrelseordförande för Näringslivets forskningsinstitut
Läs också:
Tunga profiler kolumnister i tidningen Läraren
Anders Adlercreutz: "Lär ut sådant som maskiner inte kan göra"