Utan att känna till yrkets vardag, utan att ha vandrat en endaste dag i varken lärares och rektorers skor kan mannen på gatan tvärsäkert uttala sig: Lärare behöver ingen löneförhöjning.
Det är en annan verklighet jag ser ute i skolorna. Vartefter vårens arbetskonflikt trappats upp och strejken kryper närmare i FSL-medlemmarnas vardag föds många tankar och frågor som behöver få ett svar. Därför har vi målmedvetet rört oss på fältet under de senaste veckorna. Det har gett oss tillfälle att känna medlemmarna på pulsen, lyssna in lärarnas och rektorernas åsikter och känna efter hurudan strejkberedskapen i våra led är. Och det har gett oss en suverän möjlighet till dialog med våra medlemmar, förbundets kärna.
De två senaste veckornas träffar är sådana som jag aldrig kommer att glömma. Träffarna har fått mig att förstå att lärare och rektorer ute på fältet verkligen fått nog. Vi är beredda att stå upp för våra krav. Vi är beredda att ta till stridsåtgärder om så behövs. Fältet uttalar med enig stämma strejk som ett redskap för att uppnå förhandlingsmålen. Solidariteten, viljan att stå upp för viet framom jaget, är påtaglig.
Vi kommer aldrig att prata illa om andra yrkesgruppers lönekrav. Vi visar respekt. Vi tror på det som yrkeskåren vittnar om och beskriver från vardagen.
Nu är det hög tid att vi lärare och rektorer lägger ner flexibiliteten och raka i ryggen står upp för vår yrkeskår.
Löneförhöjning handlar om pengar. Men i grund och botten handlar det om värderingar – det handlar om hur man värderar utbildning. Värderar vi renoveringar framom löner, eller vågar vi se det värde som utbildningen har i samhället, i landets framtidsbygge? Att satsa på utbildning är en hållbar värdering och en förutsättning för Finlands framtid.
Nu är det hög tid att vi lärare och rektorer lägger ner flexibiliteten och raka i ryggen står upp för vår yrkeskår. Vi har länge lagt våra egna behov åt sidan på grund av landets ekonomi och pandemivågen. Vi har dragit tillbaka våra krav och anpassat oss. I längden är det ohållbart att backa. På det sättet blir det aldrig vår tur.
Vi måste enade stå upp för våra krav: ett löneprogram som minskar lönegapet mellan den offentliga och privata sektorn och begränsningar i den växande arbetsmängden. Bara på det sättet kan vi stärka attraktionskraften för läraryrket. Finland har inte råd med att lärarna lämnar branschen.
Därför uttalar vi med enig stämma – det är tid nu, det är vår tur nu!
