Ander Adlercreutz lyfter i sin kolumn i tidningen Läraren förtjänstfullt fram en fråga som har diskuterats bland oss speciallärare och skolfolk i Svenskfinland så länge jag kan minnas; Behovet av standardiserade kartläggningsredskap för inlärningssvårigheter på svenska i Finland, mera specifikt normerade läs- och skrivtest som används för att bedöma gymnasiestuderande med tanke på specialarrangemang i studentexamen.
Låt mig utveckla en smula:
Speciallärare Inger vill berätta att det krävs ett brett batteri av tester för att kartlägga språksvårigheter. För grundskolan finns ett begränsat material som normerats i Svenskfinland. Behovet är inte täckt, men det är en början på att standardisera läs- och skrivkartläggningar utgående från finlandssvenska förhållanden.
Speciallärare Inger vill påpeka att svenska och finska är två olika språk. Därför är det ingen lösning att direkt översätta kartläggningsmaterial från finska (annat är det med matten, som till exempel Lukimat).
Vi behöver högst antagligen testa hela årskullar i Svenskfinland för att få ett representativt urval som bas för ett kartläggningsmaterial, ett omfattande arbete som tar många år i anspråk.
Att utarbeta och standardisera test kräver tid och stor population. Svenskfinland är litet här, Sverige har ett helt annat utgångsläge. Vi behöver högst antagligen testa hela årskullar i Svenskfinland för att få ett representativt urval som bas för ett kartläggningsmaterial, ett omfattande arbete som tar många år i anspråk.
Testbatterierna som studentexamensnämnden kräver att ska användas för gymnasiestuderande är normerade, såväl de svenskspråkiga som de finskspråkiga (och mäter motsvarande färdigheter). Adlercreutz uttrycker oro över att testerna inte är likvärdiga för de olika språkgrupperna och att det framför allt blir problematiskt med tanke på möjliga behov av specialarrangemang i studentexamen.
Uppenbarligen är det så att de finska testen inte sållar lika hårt som de rikssvenska. Det finns inga genvägar, det här måste omedelbart granskas.
Speciallärare Inger har uppfattat att problemet i våra gymnasier inte enbart handlar om kartläggningar av inlärningssvårigheter. Vi lever på 2020-talet och har så pass stort specialpedagogiskt kunnande i landet att vi med fördel kunde utnyttja det även vid studentskrivningar. Kompensatoriska hjälpmedel är och bör vara en naturlig del av den kontinuerliga lärstigen. När är vårt utbildningssystem berett att ta sig an den aspekten?
