I dag firar vi den internationella lärardagen. Det är den dag då flaggan vajar för yrkeskåren och för det gemensamma lärarskapet. Det är den dagen då yrkesstoltheten förenar lärare oberoende av land eller läraruppdrag. På den internationella lärardagen påminns vi om hur fint det är att få vara lärare.
Den första gången världslärardagen firades i den lärarförening jag var med i då var en för mig oförglömlig stund. Efter skoldagens slut hade vi kaffekalas med maffig gräddtårta från det lokala bageriet. Jag kommer så väl ihåg den där känslan då vi avnjöt kinuskitårtan, småpratade lärarvardag och kände oss ovanligt mycket lärare. Ja, jag tror bestämt att det var då yrkesstoltheten gjorde premiär i mitt liv. Jag – jag är lärare, jag.
Jag inledde min lärarbana i ett annat samhälle med andra utmaningar än det som omger oss i dag. Den skola jag klev in i 1991 dominerades starkt av allas lika rätt och kunnande.
Idag har vi ett stort behov av trygghet. För att barn och unga av i dag ska kunna växa och måendet formas och stärkas krävs mera trygghet än någonsin i skolan. Jag tror inte att vi någonsin ska ge avkall på kunskapens betydelse i välfärdssamhället. Och inte heller det faktum att skolan och småbarnspedagogiken är en möjliggörare för många i samhället. Men den trygghet som landets skolsystem står för har vi definitivt inte råd att tappa just nu. Den trygghet vi lärare är med om att skapa är en trygghet som bär genom livet.
Beslutsfattare och politiker måste på allvar reagera för att göra skolan mera likvärdig.
Barn och ungdomar har olika förutsättningar. Det ser vi lärare och rektorer alldeles tydligt i vår vardag. Vi noterar ledsamt nog också att vårt utbildningssystem tappat i likvärdighet, och speciellt tydligt har det synts under de senaste åren då samhället prövats. Dagens skola förstärker snarare än utjämnar de ojämlika förutsättningar som barn bär med sig från start. Skolan som utjämnande faktor i samhället är i gungning. Det om något påverkar vår yrkesvardag. Vi lärare vet vad som borde göras, men vi får det inte att gå ihop med de resurser och ramar vi har tillgång till idag.
Beslutsfattare och politiker måste på allvar reagera för att göra skolan mera likvärdig. Jämlikhet och trygghet går hand i hand. Skola och utbildning är definitivt en central framtidsfråga.
Vägen till en likvärdig skola är ingalunda rak och problemfri. Inför vårens riksdagsval viskar vi i kandidaternas öron: Rikspolitiker måste ta sitt ansvar för jämlik utbildning och förse skolan med de resurser som växande barn och ungdom har rätt till – det är Finlands framtidsbygge.
