Den 15 mars varslade lärarfacket OAJ för tredje gången på kort tid om lärarstrejk, och i måndags varslades det om storskalig strejk i huvudstadsregionen. FSL-medlemmar i Åbo och hela huvudstadsregionen omfattas av varslen om strejk. Senast lärarna varslade om strejk var 1995, senast lärarna strejkade var 1984. Med andra ord kan man konstatera att lärarfacket genom åren minsann levt upp till sina ord att man helst når resultat förhandlingsvägen och att läget just i vår är ovanligt.
Någon kan tycka att det är fel läge att vifta med strejkkortet just nu. Kriget i Ukraina eller varför inte de två senaste årens pandemi och de svårigheter som den fört med sig för elever och studerande kan vara orsak för att diskutera huruvida timingen är den rätta. Men nu bör vi som yrkes- och medlemskår ha modet att tänka bredare och våga skilja på sak och sak, och framför allt också våga hävda vår egen sak.
Enligt beräkningar minskar Finlands BNP upp till ca 2% om handeln med Ryssland minskar eller tillfälligt helt upphör, det är alltså på inget sätt frågan om att Finlands ekonomi är allvarligt hotad av de nu pågående sanktionerna och världsutvecklingen. Fortfarande förutspås en tillväxt på knappa 2% i år enligt de senaste siffrorna.
Lärarnas situation måste ses ur ett längre perspektiv
Nuläget för rektorer och lärare i Finland är resultatet av många saker. Införandet av trestegsstödet tog med sig öronmärkta pengar för elever som flyttades över till specialundervisningen. Antalet elever som behöver stöd har successivt ökat, sakta men säkert. Våld från elev riktat mot lärare har ökat. Rektorerna påverkas av att man i kommunerna minskat på alla möjliga former av arbetskraft och stödfunktioner som tidigare stödde skolornas verksamhet. Dagens rektor ska hinna med allt från att skicka en beställning på ett lampbyte till att leda personalmötet och däremellan beställa handsprit, för att lite karikera.
Genom olika beslut och en vilja att säkerställa att det som skolan gör finns dokumenterat så har den administrativa mängden arbete successivt ökat. Listan kan göras längre.
Av FSL-medlemmarna uppger endast 37% att de är nöjda med sin lön. År 2017 var motsvarande siffra 66% som fördelades på 7% mycket nöjda och 59 % nöjda. Under drygt fyra år har alltså antalet medlemmar som är nöjda med sin lön minskat med 29%. Detta kan endast ses som resultatet av den ökande mängden arbete och en upplevd känsla hos allt fler medlemmar av att lönen inte motsvarar arbetet man gör.
Pandemin har troligtvis spelat en roll i den här utvecklingen. Men lärarfacket hade redan för två år sedan som sin huvudsakliga målsättning ett löneprogram. Men då bröt pandemin ut, och man konstaterade att nu är det inte läge att strejka. Nu är det kriget i Ukraina. Nästa gång kollektivavtalet ska omförhandlas kan det vara något annat.
Våra målsättningar är viktiga för att undvika en flykt från branschen.
Och det kan vi väl ändå vara ense om, den dagen KT eller Bildningsarbetsgivarna anländer till förhandlingarna och meddelar att nu är det minsann läge för kännbara löneförhöjningar kommer inte att komma. Därmed är den enda vägen att åstadkomma förändringar att facket gör det som det ska, nämligen vidtar åtgärder för att agera i medlemmarnas intressen och den vägen markera att vi menar allvar med våra målsättningar.
Våra målsättningar är viktiga för att undvika en flykt från branschen. I Sverige saknas drygt 60 000 formellt behöriga lärare. I Finland finns ännu tid att vidta de åtgärder som behövs för att inte få motsvarande läge i framtiden. I Sverige, kan tilläggas, har regeringen tagit ansvar för olika lösningar som inneburit rejäla löneförhöjningar. Regeringen Marins budgetria är i början av april, och det är ingen slump att både lärarnas och sjukskötarnas varsel om strejk sammanfaller med den. Budskapet har varit att regeringen ska hålla sig borta från förhandlingarna, men att det är regeringens uppgift att se till att finansieringen för den offentliga sektorn, även i rollen som arbetsgivare är tillräcklig.
Attraktionskraften i läraryrket är nämligen hotad. Om 29% av FSL:s medlemmar mer eller mindre aktivt planerar branschbyte är den finlandssvenska skolan hotad. Om dessa medlemmar skolar om sig och hittar sig en ny plats på arbetsmarknaden så betyder det att ca 1400 lärare försvinner. Det är ett antal som vi inte i en handvändning ersätter. Det är ur de här perspektiven som vårens organisatoriska åtgärder bör ses. Ett löneprogram och mekanismer i avtalen som minskar eller begränsar mängden arbete behövs för att behålla de som idag är lärare eller rektor, samt säkerställa att studieplatserna fylls med nya blivande lärare.
Januariförlovningen kom till under vinterkriget
Även under det andra världskriget fortsatte utvecklingen av det finska samhället. I januari 1940 accepterades fackförbundet FFC som förhandlingspart och Finlands inkomstpolitiska modell var i princip född.
Oavsett utvecklingen i världen så vill lärarfacket med nuvarande organisatoriska åtgärder säkerställa att vi i vårens förhandlingar når lösningar som åter ökar på attraktionskraften genom löneutveckling och mekanismer som begränsar mängden arbete. På det sättet tar vi ansvar för den fortsatta samhällsutvecklingen i Finland där utbildningen i skolan även i fortsättningen sköts av världens bästa lärare.
Om ens en av de varslade strejkerna de facto blir av så strejkar de deltagande medlemmarna för alla medlemmar, de strejkar för framtidens lärare i Finland, de strejkar för förändring och rimliga förbättringar, de strejkar för att någon verkligen ska lyssna på lärarna. För länge har uppskattningen hörts i festtal eller synts i form av olika priser som delas ut till hela yrkeskåren, medan uppskattningen inte märks i tillräcklig utsträckning i lönekuvertet eller en arbetstid och arbetsmängd som är hållbar.
